Nationalekonomiprofessor Marian Radetzki och Föreningen svenskt Landskapsskydds ordförande Johny Fagerström, framför idag i en debattartikel i Svenska Dagbladet en rad märkliga påståenden om vindkraften som resulterar i en rekommendation att göra vindkraften till valfråga.
Faktafel
Radetzki och Fagerström börjar med att redogöra för det som förut kallades planeringsmål för vindkraft om 30 TWh, som fått byta namn till planeringsram eftersom namnet var missvisande. Detta är en instruktion till Länsstyrelser m.fl. att ha planeringsberedskap för en vindkraftexpansion upp till denna mängd, d.v.s. något helt annat än ett bindande och subventionerat mål, som artikelförfattarna vill påskina.
Det finns alltså inget mål, i ordets rätta bemärkelse, om 30 TWh vindkraft från staten.
Vad Riksdagen i våras istället beslutat om är en höjning av ambitionsnivån i el-certifikatsystemet från 17 TWh ny förnybar el till 25 TWh till år 2020. El-certifikat betalas från el-räkningen utan att passera statskassan till den som generar el från förnybara källor. Mellan dessa råder konkurrens, hittills har framförallt biokraft byggts men vindkraften förväntas stå för huvuddelen av det framtida tillskottet, ca 10-12 TWh enligt Energimyndighetens prognos från 2009-10-01. Som sagt, under konkurrens, med vågkraft, sol, bio m.fl.
Dagsnoteringen på el-certifikat är inte alls 35 öre/kWh som herrarna skriver utan ca 25 öre/kWh för el genererad under 2011. Vindkraftverk har utöver certifikaten faktiskt sin största intäkt från el som oftast säljs via NordPool, dagsnotering för leverans under 2011 är ca 40 öre/kWh. Certifikaten delas ut över 15 år, livslängden för ett vindkraftverk är ca 25 år. Certifikaten utgör ca 25 % av totalintäkten och 75 % kommer från helt kommersiellt handlad el. Några ytterligare bidrag utgår oftast inte till vindkraften, undantaget är pilotprojektpengar för enstaka projekt som är nydanande avseende teknik eller placering. Till skillnad från tidigare utbyggnad av el-produktion i Sverige utförs den förnybara utbyggnaden huvudsakligen av privata operatörer med privata investerarmedel. Aldrig tidigare har den statliga inblandningen och subventionen varit så låg som nu! Minns t.ex. att vattenkraften byggdes ut för att vi ville ha ett modernt samhälle och den utfördes av Kungliga vattenfallstyrelsens, dvs. en ytterst integrerad del i statsapparaten. Samma sak gäller med kärnkraft som fortfarande har sitt avfallsproblem olöst i 100 000 år, dess kapitalkostnader och gigantiska risker togs av staten.
Den begåvade läsaren inser nu att när alla faktorer i artikelns multiplikation är felaktigt blir produkten (resultatet) mycket felaktigt. Crap in, crap out, brukar vi företagsekonomer och tekniker säger.
Energimarknadsrevolutionen som Alliansens borde få cred för
Nu har vi en begåvad Allians-regering som enats om en energiöverenskommelse, juni 2009, som är revolutionerande därför att staten tar ett steg tillbaka ur beslutsfattandet kring investeringar, renoveringsbeslut och stängningsbeslut. Dessutom har villkoren gjorts mer rättvisa när kärnkraften får bära sitt tredjeparts-riskansvar (àdyra försäkringar!). Denna marknadsmässighet önskas av hela energibranschen och även av energiintensiv industri som tar stora beslut avseende energibesparing men även egen produktion, eftersom den ger aktörerna fred, från det 30-åriga krig som följt efter kärnkraftomröstningens yviga debattinlägg alá Radetzki och Fagerström. Nu finns arbetsro där bästa kalkyl må vinna! I praktiken kommer vi att se flera olika typer av investeringar göras eftersom koncept, antaganden och investerarpreferenser skiljer sig åt. Så bör det förbli, energipolitiken ska inte återsocialiseras och enskilda kraftslag ska inte göras till valfråga. Det misstaget tillhör historien. Vad politiken ska göra är att ha visioner om en bättre värld och utifrån dessa utforma ett randvillkor inom vilka privata företag, frivilliga organisationer och individer kan optimera. Visionen bör vara, och är i hög utsträckning, ett modernt, förändringsförmöget och uthålligt samhälle! Liksom det var när vattenkraften byggdes ut, men denna gång med betydligt mindre statligt stöveltramp. Allianslinjen om säkerhetsregler och breda ekonomiska marknadsbaserade styrsystem följer denna princip, de är effektiva och vänliga mot innovation samt entreprenörskap!
Mot oändligheten!
Det finns ytterligare faktafel, vindkraft ger inte dyrare el, den ger billigare el! Eftersom det är de rörliga kostnaderna som styr driftsbeslut [när pris > rörlig kostnad erhålls positivt täckningsbidrag som kan återbetala investeringen] och därmed el-priset, bidrar kraftslag med låga rörliga kostnader till lägre el-pris. Kol- och gaskraft som vi har på marginalen i det nordiska el-systemet har höga rörliga kostnader för bränsle och CO2-utsläppsrätter. Vindkraftens, solkraftens och vågkraftens ”bränsle” är oupphörligt och kostnadsfritt. Vilket också gör att verkningsgraden inte är 22 eller 35 % utan går mot oändligheten!
Hos Ny Teknik förs en rasande debatt bla om huruvida Radetzkis uträkning är tillförlitlig, vilket jag anser mig vederlägga här ovan.
Maria Brogren
Pontus Löfstrand
Peter Platell
Micke Johnsson:
24 Augusti, 2010 kl. 18:12
Jag finner inte de felen du gör i artikeln. Men däremot så borde varje politiker med verklighetsförankring läsa detta. http://www.dubu.se/index-filer/Page321.htm . Att rösta på det ena eller andra hållet idag är som att rösta på pest eller kolera. För ingen av de två Allianserna tänker på AB Sverige eller dess invånare. Framför allt jobben. Den dagen då det satsas fullt ut på kärnkraft och forskning kring den så återfår kanske politikerna lite respekt.
Peter Platell:
24 Augusti, 2010 kl. 19:11
Förts , tack Pontus för att du kommenterar Radetki, Jag är inte själva expert på vind energi men jag har hört Radetki prata om andra saker som jag kan desstu bättre och jag är inte imponerad av hans kunskap eller hans sätt att dra slutsatser.
Micke Jag var inne på hemsidan dubu.se och blev inte riktig klar över budskapet. Det verkar som budskapet var att elmarknaden karaktäriseras av planekonomi och mellanhänder. Jag kan bara hålla med men jag förstår då inte ditt intresse för den mest planekonomiska teknik man kan tänka sig ; Kärnkraft. Den är betydligt mera subventionerad än förnyelsbar energi. Det är bara att goggla lite på nätet så hittar du visserligen Elforsk slutsats som har hoppat över flera decennium med subventioner innan det fanns någon från marknaden som kom på tanken att man skulle producera el i stora kärnkraftverk men du hittar många andra studier och siffror som stödjer påståendet att kärnkraften har varit våldsamt subventionerad.
Pontus Löfstrand:
24 Augusti, 2010 kl. 20:26
Hej Micke,
tack för ditt inlägg!
Här kommer några av felen, försöker ta det kort denna gång:
1. Det finns inget mål från regeringen på 30 TWh vindkraft. Slagkraftigt och typ bindande är ambitionsnivån i el-ecertifikatsystemet om 25 TWh förnybart som ger att mkt grovt räknat 15 TWh förnybart behöver byggas.
2. Certifikatpriset är inte 35 öre/kWh utan knappt 25 öre/kWh. se http://www.tricorona.se/priceinfo/
3. Därmed faller en ett antal av slutsattserna, tex om antalet verk. 10 TWh vindkraft (som Energimyndigheten prognosticerar till 2020) ges av 2000 skapligt välplacerade 2 MW-verk (idag projekteras främst 2-2,5 MW verk). Historiskt har utvecklingen gått rasande fort. 10 000 verk är sålunda en överdrift.
4. Även ifall 30 TWh vindkraft skulle byggas tror jag behovet av reglerkraft är kraftigt överdrivet, eftersom Norden är så sällsynt välutrustat med vattenkraft. Vattenfall gjorde en undersökning av behovet av reglerkraft ifall 4000 MW vindkraft(vilket motsvarar punkt 3) byggs i Sverige och konstaterade att blott ca 150 MW ytterligare reglerkraft behövs.
5. Vindkraften som dålig affär: det står Radetzki fritt att inte investera. Det är privata medel som satsas, till skillnad från det allra mesta av tidigare infrastruktur-utbyggnad.
Skönt att du tänker på AB Sveriges framtid, det försöker jag också göra. Den blir inte bättre av att energikalkyler diskuteras av politiker. Att nya kärnkraftverk skulle vara billiga bestrids av amerikanska storbanken Citigroup som avråder varje privat investerare från kraftslaget, i England där el-priset är högre än i Sverige. se sammanfattningen här: http://www.nyteknik.se/nyheter/energi_miljo/karnkraft/article265570.ece
Också kan vi ju i AB Sverige även tänka på att inte lämna en miljöskuld till våra barn. Hur ser det här testamentet ut: kära planet och flera generationer: jag kunde bränna energi, ni får en död planet.
Micke Johnsson:
25 Augusti, 2010 kl. 11:49
# Peter Enligt uppgifter som kommer i min ägo så ”ger” vi 20% till en kärnkraft(som sen 80-talet inte forskats kring, utvecklats) 75% ger vi till en usel vindkraft. Att kärnkraften är mer effektiv råder det inget tvivel om.
Pontus Löfstrand:
25 Augusti, 2010 kl. 16:29
Ger % av vad då? De pengar som går till vindkraften kommer från el-certifikaten i konkurrens med annan förnybar energi. Någon särskilt omfattande statlig forskning på vindkraft bedrivs inte.
Martin Andersson:
25 Augusti, 2010 kl. 18:21
Håller med om att mycket i Radetzkis resonemang lämnar en hel del övrigt att önska men lite intressant är ju dock diskussionen om hur länge vindkraften behöver certifikatsystemet. Ingen ifrågasätter att nya energikällor behöver någon typ av subvention, men hur länge? Är inte vindkraft snart en så mogen bransch att den borde kunna stå på sina egna ben utan certifikatsystemet, eller vad är syftet med certifikatsystemet, att för evigt stötta vindkraft? Tyvärr är det ju så att det inte finns några tendenser på att intäkterna, el plus certifikat, som krävs för elen i ett vindkraftverk skall leda till att vindkraften är lönsam att investera i sjunker, det ser snarare ut som de planar ut som att detta pris planar mot ca 70-80 öre/ kWh. Hur länge ska vi behålla certifikatsystemet? Hur stor del av vår elproduktion ska i en förlängning och en framtid bestå av el som är beroende av certifikat, certifikat som elkunderna betalar?
Vad gällande CityGroups analys visar den främst att så långsiktiga projekt som ett kärnkraftverk är såbara får det politiska systemet vilket inte kan ge långsiktiga garantier spelreglerna under investeringens livslängd, vilket ekonomer brukar ogilla. Vilket gör att CityGroup, som troligen kommer att vara en av de banker som lånar ut pengar till projekten vill ha högre ränta, partsinlaga helt enkelt. Jämför med Finland, med ungefär samma prisbild på el som Sverige, där privata företag mer än gärna investerar i två ytterligare kärnkraftverk. Orsaken till detta är antingen att företagen har andra avkastningskrav på investerat kapital än vad banker har eller så litar man helt enkelt mer på sina politiker än vad sina brittiska vänner gör.
Pontus Löfstrand:
26 Augusti, 2010 kl. 10:31
El-certifikat har vi för att öka andelen förnybar el-generering, vilket är både ett svenskt önskemål och ett metod för att EU:s förnybarhetsdirektiv. Certifikaten kan ses som en metod att internalisera de externa effekterna, dvs att göra miljönytta synlig i de företagsekonomiska kalkylerna.
Nicholas Stern har på brittiska finansdepartementets uppdrag räknat ut kostnaderna för att ta klimatförändringarna är 5-20 gånger större än att förebygga dem. Ca 5 öre/kWh certifikatavgift på el-räkningen (basindustrin är undantagen) är billigt i sammanhanget.
Certifikatsystemet gör ingen åtskillnad mellena olika förnybara kraftslag. Kraftslag som släpper ut CO2 måste inneha utsläppsrätter a´ca 20 €/ton vilket motsvarar ungefär 15 öre/kWh för dansk kolkondenskraft. Kärnkraften får inte intäkt från cert men behöver inte heller ta kostnaden för CO2-utsläpprsätter, därmed kan den anses neutralt behandlad.
Som skrivet tidigigare skiljer sig antaganden, preferenser och förutsättningar mellan investerare, därmed handlar de olika. Personligen är jag förvånad över planerna på ytterligare en finsk reaktor mot bakgrund av att kostnaderna fördubblats till ca 70 MDR SEK för Olkiluoto-reaktor 3 som just nu byggts.
Lägg märke till denna bloggs hållning: vi vill att politiken sätter upp ambitiösa mål för uthållig miljöpolitik inte att den tar ställning till enskilda kraftslag. Vi kan acceptera reaktorbyggen, vi vill bidra med kunskap, ibland innebär det att man tyvärr tvingas göra upplysningar för att vederlägga tron på ekonomisk frälsning genom kärnkraft.
Martin Andersson:
26 Augusti, 2010 kl. 18:22
Jag motsäger inget du säger Pontus men du svarar fortfarande inte på min fråga om hur länge vindkraften ska vara berättigad av ceritfikat, kommer det någonsin att komma ner i sådana produktionspriser så att de inte är i behov av certifikaten för att investeringarna ska bli av? Jag är ingen kärnkraftskramare, kommer det fram andra billigare kraftslag så mycket bättre,, men varför ska vindkraften få tillgång till certifikatsystemet och inte andra koldioxidneutrala, vattenkraft. Kommer nästa generation av vindkraftverk också att behöva certifikat för att vara lönsamma att investera i?
Peter Platell:
26 Augusti, 2010 kl. 21:44
Micke jag pratar om alla subventioner sedan andra världskriget när man började fundera om kärnkraften kunde användas till elproduktion. De subventioner som gjordes från 50 – talet fram till 70 -talet och som gjorde att ”marknaden” vågade ta steget.
Ska jag som medborgare skatta och bidra med subventioner till något så ska det vara till något som jag tror är bättre än existerande tekniker och jag vill se mera solenergi än kärnkraft
Pontus Löfstrand:
26 Augusti, 2010 kl. 22:44
Vad gör man när ens långa inlägg bara försvinner? skriver igen och ser till att kopiera över texter till andra dokument. Riskhantering för pc-användare, mer om riskhantering längre ned.
Martin, tack för att vi kan ha en saklig dialog!
Det korta svaret: certifikatkostnader kommer vi att ha så länge vi vill öka mängden förnybart samt fossil- och kärnkraft inte bär sina egna kostnader och el-priset därmed stiger eller att tekniksprång sker.
Nybyggd vattenkraft får el-certifikat oavsett storlek, trots att vattenkraft större än 10 MW inte ses som miljömässigt uthållig av tex Greenpeace.
Vindkraft har byggts på extremt blåsiga platser på Irland utan stödssystem men frågan blir egentligen vilka volymer vi vill ha samt om vi lyckas räkna in externa kostnader.
Om vi utgår försiktigt från Sterns faktor fem istället för 20, dvs att kostnaderna av att ta klimatförändingar är 5 gånger högre än att förebygga dem multiplicerar detta med ett utsläppsrättspirs på 20 €/ton CO2, använder en växelkurs på 10 SEK/€ och konstaterar att nybyggd vindkraft ersätter dansk kolkondenskraft på marginalen erhåller vi ett klimatvärde på 80 öre/kWh. I dagens el-priser finns ett visst klimatvärde inprisat från utsläppsrätterna som på den nordiska el-marknaden ger ca 10 öre/kWh. Sålunda får jag plussa på 70 öre/kWh klimatvärde ovanpå dagens elpris och får ett totalt värde av den förnybara elen på 110 öre/kWh. Då har externa kostnader för tex den smutsiga brytningen av kol inte prisats in. I Danmark dödas årligen 3000 fåglar av vindkraft, 100 000 dödas i kollissioner med bilar men i Kina dödas tusentals människor i kolgruvor.
Kolkraftens externa kostnader kan alltså delvis kvantifieras, till skillnad från kärnkraftens vilket jag ska visa här. Att skapa en teknisk konstruktion som klarar 100 000 år av kärnavfallsförvaring låter sig inte göras. Detta är tidsrymder som vi människor under ödmjukhet inte kan förhålla oss till och ännu mindre konstruera tekniska lösningar för. Betänk tex att den senaste istiden för 10 000 år sedan malde ned de skandinaviska bergen från Himalayas höjd om 8000 m till dagens dryga 2000 m. Utan konstruktioner certifierade för livslägnden kan riskerna inte kvantifieras och utan kvantitativ riskanalys blir kommersiell finansiering omöjlig.
Martin Andersson:
27 Augusti, 2010 kl. 20:47
Först, tack Pontus, första personen som jag haft en vettig debatt med vad gällande energipolitik
Vad gällande Stern så tror jag inte det är så mycket att diskutera, vi är överens.
Bara för att förstå din argumentation, när du säger att kärnkraften inte bär sina kostnader vad menar du då, enligt mig är det få verksamheter i samhället som till den grad själva får finansiera sin verksamhet. Energibolagen behöver inte betala kostnaderna för ett dambrott på en av våra stora dammar, ett stort klorutsläpp från en tågvagn i centrala Stockholm eller Göteborg skulle inte behöva betalas av varken transportföretaget eller mottagaren av kemikalien inte heller skulle SAS bli skadeståndsskyldiga för ett motsvarande terrordåd som 9/11 om deras plan skulle användas men kärnkraftsindustrin är skadeståndsskyldig även vid ett terrorangrepp, vilken annan verksamhet är det? Jag har inget emot att kärnkraften måste göra det men sluta säga att kärnkraften inte bär sina kostnader utan att specificera vad det är för kostnader den inte bär och då samtidigt även föreslå att all annan verksamhet i samhället förknippad med vissa risker ska göra det samma. Kom även ihåg den speciella kärnkraftsskatt, som ligger enbart på kärnkraft och ingen annan typ av produktion i Sverige.
På vilken grund står du när du säger att vi inte är kapabla att skapa en konstruktion som kan klara en förvaring i 100000 år? Det är väl något för de forskare och experter som nu ska granska SKB’s förslag. Har du egen expertkompetens eller varför föregår du SSM’s och olika forskares kommande granskning?
Du har helt rätt när du säger att de svenska bergen malts ner under miljoner år av olika istider, samtidigt är det så att vår berggrund, på de djup man planerar slutförvaret, har varit mer eller mindre intakt i 1,4 miljarder år, sedan den bildades.
Skulle gärna fortsätta diskussionen över en öl nästa gång jag är i Stockholm, tror det skulle bli en intressant och kul diskussion för oss båda
Pontus Löfstrand:
29 Augusti, 2010 kl. 18:45
Hej igen Martin,
Gärna det, gillar både diskussion och öl! Lunch kunde också sitta fint. Jag nås på 0703-331934 och pontus@lofstrands.se
Det är sant, svenska aktiebolagsrätt gör att många miljörisker inte behöver kalkyleras och försäkras av verksamhetsutövaren i Sverige, till skillnad från Tyskland där det till slut krävdes att Svenska staten gick i borgen för Vattenfalls kärnkraftverk då Vattenfall som ett av eruopas största bolag inte ansågs ha tillräcklig betalningsförmåga.
Hur kommma fram till prissättning och ansvarstagande för miljörisker vore en oerhört intressant diskussion att föra!
Jag har tillbringat ett år på LTH utöver ca 4 års ekonomistudier och är sålunda ingen expert på förvaring av kärnavfall. Utifrån ett förhoppningsvis realistiskt och optimistiskt perspektiv ser jag det som en ytterlig utmaning för människan att konstruera tekniklösningar för 100 000 år. Mina 25 åriga kassaflödesanalyser får de flesta ekonomer att tjuta till eftersom 3-5 är brukligt. Nu tänker ingenjören, att jo men ekonomer… i detta fall överstiger dock den ekonomiska livslängden längre än den tekniska: certifiering av konstruktionen gentemot försäkringsbolag mfl spänner över 20 år. Faktor 5000 mot kärnavfallskonstruktörerna, som har liknande utbildningsbakgrund.
Robin Murray:
31 Augusti, 2010 kl. 22:34
En viktig del i debatten handlar om vindkraften ”bidrag” el certfikatet. Ur mitt perspektiv är detta inte ett bidrag utan en kompensation till förnybara energikällor eftersom de inte ges rätt att konkurrerar på marknaden under rättvisa villkor. Hade kolkraften fått betala fullt ut för sina utsläpp och kärnkraften själv stått för sina försäkrings åtaganden hade vindkraft och biobränsle kunnat byggas ut och konkurrerar utan kompensation. Då hade vi också fått en marknad där fördelningen mellan de olika energislagen blivit mer optimal för det mest optimala energisystemet består inte utav en lösning utan av en kombinationen av alla energislag.
Jonny Fagerström och bakfoten… « Osunt:
2 Januari, 2011 kl. 18:07
[...] andra som har skrivit om Radetzki & Fagerströms yviga vindkraftsberäkningar, Eko-bloggen, Cleantech-nätverket, Johan Trouve, Anders Wijkman, Toppmötet, Fourfact, Supermiljöbloggen, Second Opinion, men vi har [...]
Jonny Fagerström och bakfoten… | Osunt:
7 Januari, 2012 kl. 23:15
[...] andra som har skrivit om Radetzki & Fagerströms yviga vindkraftsberäkningar, Eko-bloggen, Cleantech-nätverket, Johan Trouve, Anders Wijkman, Toppmötet, Fourfact, Supermiljöbloggen, Second Opinion, men vi har [...]